Tänkte dela med mig av en av de mest betydelsefulla dagarna i mitt liv, dagen då Minelle föddes. dvs, i torsdags den 10/1-13
Sov knappt en blund under natten till tors, Sion hade så ont så bara man nuddade honom i sömnen så skrek han rakt ut! vi klev upp vid åtta och jag kände att jag hade lite småont i magen, kändes ungefär som mensvärk. För att lindra smärtan lite tänkte jag att jag skulle sätta mig i duschen en stund med varmvatten på magen, när jag klätt av mig och var påväg in till duschen kände jag hur det började rinna längs benen... blodblandat vatten. jag skrek ut från badrummet till Kidde -jag tror vattnet gick!! Han kom in direkt, men jag var fortfarande osäker så jag ville sätta mig i duschen, ta de lugnt och se om värkarna skulle sätta igång.. han ville att jag skulle ringa in till fl direkt men jag vill ändå vänta.Efter duschen kändes det mycket bättre!

Vi hade tid för Sion hos veterinären kl: 10 så vi åkte dit, trodde att det var så illa att vi kanske skulle få ta bort honom eller genomgå en ny op. så satt spänt i väntrummet och kände hur smärtan kom tillbaka lite grann, men tänkte inte så mycket på de då eftersom Sion va i fokus. Fick mycket positivt besked av veterinären, knäna såg bra ut så en operation var inte nödvändig. Han fick kortisonspruta och tabletter som han ska äta varje dag.

Väl hemma så var vi rätt trötta efter att inte ha sovit något så vi gick upp till sängen och la oss och mös en stund. Fick ett mess av Mandy som skrev "hon kommer ikväll, jag känner de på mig". Smärtan kom tillbaka.. Kidde vart väldigt orolig och ville att jag skulle ringa in så då gjorde jag det medans han åkte och handlade mat, godis och dricka som vi kunde ha med oss ifall att vi skulle behöva åka in till förlossningen.

Barnmorskan i telefon tyckte de lät som att vattnet kanske kunde ha börjat läcka, hon tyckte att vi skulle komma in under kvällen för att undersöka ifall det var vattnet eller inte. jag försökte med "nej men vi kan väl vänta.. och se ifall värkarna sätter igång så kan vi ju åka in då isåfall, vi bor ju i tierp så de vore ju tråkigt om vi fick åka hem igen sen" men hon ville ändå att vi skulle åka in för en undersökning så då bestämde vi det. När jag lagt på fick jag en riktigt stark värk, satte mig med huvudet mot soffan och försökte få det att försvinna, Kidde kom hem och blev lite oroligare när han såg att värk efter värk kom mer tätare inpå varandra. Han ville att vi skulle åka in direkt men jag ville vänta, trodde att det var låååångt kvar. Hade ju fått lära mig på föräldrautb. om "latensfasen" som kunde hålla på i flera flera timmar, till och med dygn. värkarna kom allt tätare inpå varandra och jag gick med på att åka in för en undersökning. men trodde verkligen att vi skulle få höra att " men de e långt kvar än så ni får åka hem och komma tillbaka när det verkligen e dags". Kidde sprang runt och packade i det sista i bb-väskan medans jag satt med huvudet i soffan och visste inte vart jag skulle ta vägen.

Påväg in kom värkarna med 2-3 min mellanrum och jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till när det gjorde som ondast. Kidde höll mig i handen och jag klämde den hårt hårt under värkarna, han fick nog lite smått panik för det gick ganska fort in! Han sa åt mig att skrika och veva när det gjorde som ondast men jag satt tyst och andades och bara klämde i sätet och handen. Väl framme (ca 20.00) blev vi mötta av en undersköterska som ville ta blodtryck och vikt, hon insåg snabbt att det inte gick utan sa "vi skiter i blodtryck, jag springer och hämtar en barnmorska som får göra en undersökning! men först fick jag lägga mig på en brits och fick ctg-inkopplat för att mäta värkarna och barnets hjärtljud. vi blev lämnade i rummet och värkarna gjorde verkligen ont. barnmorskan kom in, konstaterade att värkarna var intensiva och täta. jag blev undersökt för att se om jag öppnat mig något och jag tänkte " snälla, hoppas dom säger att jag e öppen iaf 1-2 cm så jag får stanna" Fick en chock när hon berättade att jag var öppen hela 8 cm!!!!

vart genast förflyttad till ett rum och fick lustgas, hade så fruktansvärt ont så jag bara sög och sög. vart helt snurrig och hann knappt uppfatta allt som hände runt om mig. Dom bytte om på mig till sjukhusrock och trosor. Jag bara låg och hade panikont och andades lustgas. under nån sekund blev vi ensamma i rummet och självklart skulle kidd på och testa lustgasen, haha kunde inte låta bli att börja skratta när han hade ett märke kvar av masken i ansiktet efter att ha sugit! busted.

Värkarna kom tätt, tätt och jag sög i mig så mycket lustgas så jag vart helt bortdomnad och det kändes som att jag flög i luften. vart helt överrumplad av alla känslor som for genom kroppen och jag bara släppte allt och började störtgråta! Kidde och en barnmorska höll mig hårt i händerna och jag kände att det var dags att börja trycka på! Självklart blev det byte av personal just då och jag fick två nya barnmorskor mitt upp i allt. Kidde gav mig något att dricka hela tiden och det var väldigt sött och starkt, efter ett tag skrek jag.. vad är det jag dricker?! outspädd saft visade det sig vara, inte konstigt att det smakade undligt! haha...

De började trycka på som satan och jag kände automatiskt att nu är det dags att krysta! jag rullade över på sidan och kroppen sa automatiskt till när det var dags att trycka hårt så inåt helvete. Kidde ville att jag skulle få epidral men barnmorskan förklarade att det var ingen idé , för nu e det dags. Jag tröck och tröck men det kändes som "jag kommer ingen vart, det händer ju inget" - kan ni snälla inte bara ta tag i huvudet och dra ut henne?!?! skrek jag. Men det gick inte för sig. Blev nästan förbannad! rullade över på rygg igen, tog tag i låren när det tröck på som mest och då började det hända grejer! Barnmorskan förklarade för mig att om ett tag säger hon till och då är det jätteviktigt att jag INTE trycker på även fast att hela kroppen säger "tryck" så ska jag stå emot. Huvudet skulle nämligen ut en bit och sen stanna där för att töja ut mig lite för att minska risken att spricka! Jag var livrädd för att spricka så när stunden kom och hon sa åt mig att andas bara och sluta tryck så gjorde jag det. jag andades bort en hel värk och barnmorskan sa "hur sjutton lyckades du andas bort en hel värk" haha.. ingen aning. Iaf så var halva huvudet ute och jag skrek av smärta, ville bara ha allt överstökat! Då sa barnmorskan, - ni kommer kunna sätta toffsar i håret på den här tjejen, hon har mycket hår! Den andra barnmorskan gick fram till mig och knäppte upp rocken, -snart kommer hon ligga här, sa hon. Då ville jag bara få ut henne så jag trööööööck och hon var ute!

Det vart tyst någon sekund och sen började hon gråta högt, det vart varmt på bröstet när dom la henne där och jag bara kramade om henne och tittade mot kidde, det glittrade i hans ögon och jag såg hur lycklig han var! han klippte navelsträngen och sen började barnmorskorna att trycka på min mage, det var det allra värsta jag vart med om! går inte med ord att beskriva hur ont det gjorde. Rent reflexmässigt slet jag bort deras händer gång på gång. moderkakan kom ut och dom tog upp och visade oss den, sjukt stor och bra häftig! Men sen var det dags att trycka på magen igen och dom skulle in med nått slags redskap för att undersöka varför det inte slutade blöda, dom kom fram till att jag hade fått nån skråma i livmoderhalsen. Tillslut slutade dom äntligen och lämnade oss ensamma i rummet så vi kunde njuta av vår dotter. jag bara tittade på henne och hon var så himla fin, inget fosterfett eller någonting på sig. Mörkt hår, mörka ögon... Världens finaste! kunde inte slita blicken från henne, både jag och Kidde satt och log och tittade på henne medans hennes blick for överallt. Helt obeskrivlig känsla, en av de bästa upplevelserna jag någonsin upplevt. ♡